ryba

Sen är det jag som är "gone fishin" för lite mer än tre veckor, första sommar semestern ever i stort sätt, hade ingen förra året. Men nuså, ska bara skaffa mig något roligt att göra på den också, så det känns värt att komma tillbaka till jobbet utan att hänga sig i traversen det första man gör när man dyker in vid 7 rycket onsdagen där.

Hoppas att alla har haft en trevlig semester eller får det när ni nu tar den!

Idag har jag på allvar börjat känna att det sjunker in att H inte finns i mitt liv längre och inte kommer finnas framöver. Stod och duschade imorse och det enda jag kunde tänka på var våran första kyss. Vart den var och vad vi hade gjort framtills dess den dagen, det spelades upp för mig om och om igen. Det va så mysigt! Sen efter det gick jag och tänkte på vägen till jobbet, och jag kommer fan ihåg allt vi gjorde i början när vi träffades. Allt kändes så perfekt, och rätt. Och rätt det kände jag att vårat förhållande var, men ack vad fel man kan ha. Man kan tydligen inte bara ta hänsyn till vad man själv känner är rätt, tyvärr!

Men förhoppningsvis har jag påbörjat helningsfasen nu, och att det kommer kännas bättre för var dag som går. Men ack så svårt det är att låta bli att kolla in i hennes blogg för att se vad som händer, Skärpning Robert!
Måste sluta någongång så jag kan släppa den biten av vardagen. Men man är ju en självplågare, så vad ska man göra?

Det är med lite konstiga tankar och känslor idag, då jag åkte över till exet och lämnade hennes grejer som hon har haft hos mig. Helt plötsligt är allt bara borta, hon finns inte mer i mitt liv. Eller ja, jag kan ju välja att ha henne kvar och höra om hon vill vara vänner, men i min värld så går det inte. Är det slut så är det slut! Sen om jag skulle få frågan om jag skulle ta tillbaka henne, så är mitt svar nej. MEN jag vet inte hur jag skulle svara på det face to face med henne. Skulle kanske känslorna ta över och man viker ner sig?

Det var väldigt jobbigt att ringa på och sen när hon inte hörde, låsa upp dörren med hennes nyckel och finna henne dammsugandes och stirrandes på mig. Vad säger man? Vad gör man?

Jag tog och ställde in grejerna och frågade lite hur det var, och sen så sa jag, ha det bra, Hejdå. Jag vände mig om och såg inte tillbaka utan bara stängde dörren till våra 8-9 månader som vi har delat våra tillsammans.
Hur sjukt är inte det? Att man bara kan stänga en dörr och en stor period av ens liv stängs och försvinner i bara minnen som förmodligen bleknar med åren, minnen och upplevelser man har haft tillsammans. Små saker som har varit Vi, interna skämt. Allt är nu bakom mig.

Ögonen ser framåt, med vad ser dom? Ett jävla mörker för stunden...

Jag går i tatueringstankar, och har väl gjort så i ett par veckor. Vad jag vill göra vet jag inte riktigt till 100%, men är lite inne på något japanskt tema på ena överarmen, det kommer bli min första tatuering.
Någon koifisk kommer det inte att bli då detta är att anses som 2000-talets tribaler, och man vill ju inte vara precis som alla andra, men att någon annan har samma sak tatuerat på sig kommer man förmodligen inte ifrån. Då jag inte är världens mest fantasifulla på att komma på något speciellt sådär. Och om jag väl väljer att genomföra det, så blir det inte någon tatutering som betyder något speciellt, liksom man behöver ju inte ha värsta snyftare historia om att ens katt eller mormor har gått bort eller att en fågel betyder att man vill vara fri.
Jag kör på att det är snyggt, och ser jävligt häftigt ut.

Ska förmodligen på tatueringsmässan som är i slutet av Augusti här i Stockholm med syrran och hennes kille. Få lite idéer och vem vet, kanske till och med att börja göra tatueringen. Men det är långt kvar tills dess att jag är redo. Men det är nog inte helt otroligt om det blir relativt snart.

Har någon av mina ickebefintliga läsare tatueringar? Vad i såfall?

I och med mitt tidigare inlägg för en stund sen, dagens teknik och saker som man håller på med.
Ta Facebook, tror att nästan alla, har någon gång suttit och spanat på folk från tidigare förhållanden och andra människor och bara velat veta vad dom har för sig nu för tiden, hur deras nya partner ser ut och vem det är.
Bloggar, nu är det inte alla som är ägare till en blogg och skriver i den, men om man vet att det finns så kan man ju lätt sitta och följa den personens vardag och tankar om det mesta.

Och jag kan väl säga att det till stor del när man sitter och söker information på någon som har sårat eller förstört för en på något sätt, är skadligt för en själv. Man sitter och får tankar och funderar på allt möjligt om det var si eller om det var så.

Tidigare när dom här medierna inte fanns, vart vände sig folket då?
Cyber-stalking är läskigt på många sätt, hur mycket man kan få fram om någon människa om man bara vill och är riktigt ihärdig. Sen är det väl inte alla som sitter och använder detta till något dåligt, utan bara för att stilla sin egen nyfikenhet.
Vart går gränsen för vad som inte är hälsosamt och vad som är?

Hur lång tid kan det ta att släppa taget om en person man har varit tillsammans med? Och hur snabbt ska man rensa ut personen ur sitt liv?

Med rensa ut menar jag hur man ska ta bort allt som knyter personen till en, iform av saker som är kvar i ens lägenhet. Jag själv är en förespråkare för att ta bort allt så fort som möjligt, vilket medför att jag ska lämna hennes saker imorgon. 1 vecka har det gått då. En vecka med tårar och känslor av bitterhet och tycka synd om sig själv.

Läste precis ett inlägg i hennes blogg från helgen där jag fick reda på att hon fick ragg i helgen. Och med konsultation av en nära vän så kan jag bara konstatera samma sak som hon så, det är rent ut sagt fittigt och svinigt att skriva om det. Och att ens göra det, men jag förstår väl varför man gör det. Komma vidare och känna närhet, men ändå, inte ens en jävla vecka har det gått och sen gått och knullat någon ny. Så gör man bara inte.
Men nu är det bestämt, inte ett besök till i hennes blogg!
Det är bara skadligt för mig, och det är därför som jag avslutade allt på facebook med henne för att rädda min egen emotionella och psykiska hälsa.

Allt gäller att vara stark nu! Se på saken med friska ögon och inte titta tillbaka.
Det är målet!

Jag ska nå DET!

Detta blir alltså det första inlägget på den nya bloggen men mitt 200:ade inlägg totalt. Den gamla bloggen kände jag att jag blev tvungen att lägga ner då bloggportalen där jag skrev, skulle skada mig för mycket känslomässigt, för många minnen knuten till en person på bloggen som jag fick spendera mitt liv och vardag och känslor med i lite över sex månader. Men som nu tyvärr är över efter en dumpning här om dagarna.

Så just nu är jag väldigt trasig överlag inombords, hjärtat värker och framtidsplaner gick helt i kras, minnena jag har fått har jag självklart kvar sedan vår tid tillsammans och jag kan inte annat än vårda dom ömt inom mig, för det har förmodligen hittills varit den bästa tiden i mitt liv tillsammas med henne.

Jag är blott 24 år gammal, så livet är ju på inga vägar slut, men som jag tror att alla vet, att när någon man älskar väljer att gå en annan väg än den tillsammans med dig så kan det kännas som att livet är slut. Men där en väg tar slut, tar en annan vid. Det är bara att försöka komma ihåg det och påminna sig om det när det känns som jobbigast.
Samtidigt vet jag att jag är stark, jag klarar det, kanske inte alltid själv, men med hjälp av mina goda vänner som har stöttat mig den senaste tiden då det har varit svårt för mig.

Bloggen vet jag inte riktigt än vart den kommer att leda, men förhoppningsvis ska jag kunna känna att det är en avlastningsplats för mitt hjärta och hjärna. Som en god vän som man kan bolla tankar och idéer och dela vardagen med.

För framtida läsare önskar jag er välkommna hit, och hoppas att ni trivs.

/R